Vattentornet
1903
Fram till 1900-talets början hämtade karlshamnarna sitt vatten vid ett antal brunnar.
Endast några få av dem hade vatten bra nog att användas som dricksvatten,
bl a Ärtkällan utanför Österport och Nordbergs källa utanför Norreport.
Vattenbrist förekom och i slutet av 1800-talet gjordes en utredning som kom fram till
att det inom Karlshamn inte fanns tillräckligt med grundvatten för att försörja staden med
vatten utan att vatten skulle tas från Långasjön.
I stället för som planerat ta vatten från Långasjön borrades en brunn i sjöns närhet.
Vattentornet placerades på Pengaberget, 44 meter över havet, cirka 1 km nordost om stadens torg.
Förutom vattenledningar grävdes även avloppsledningar ner. Dessa mynnade i Mieån.
Arbetet med vatten- och avlopssnätet pågick mellan 1901 och 1903.
På grund av att vattnet från brunnen vid Långasjön inte räckte till kompletterade
man 1913 med vatten från en brunn som anlades vid Såpebruket.
Vattenverket vid Långasjön förklarades som byggnadsminne 1994 och vattentornet på Pengaberget 1995.
Reningsverk 1965
Karlshamnsfjärden blev allt mer förorenad och på 1950-talet började man utreda
rening av avloppsvattnet.
1965 togs ett reningsverk i bruk vid Snittingsviken (nedanför Väggaskolan).
Avloppsvattnet leddes i en 270 meter lång tunnel genom berget vid Väggaskolan fram till reningsverket.
Vattenverk och nytt vattentorn 1968
Vattenförbrukningen ökade efterhand och 1946 togs en anläggning i Olsborg i bruk där vatten togs
från Mieån och filtrerades.
Vattenförbrukningen steg ytterliggare och Mieåns vatten blev allt mer förorenat.
Detta ledde till att man beslöt att bygga ett helt nytt vattenverk vid Långasjön
och ett nytt vattentorn på Pengaberget. Det togs i bruk 1968.
Nytt reningsverk 1996
1996 togs ett nytt reningsverk i bruk i Munkahus/Sternö.
Gamla reningsverket har rivits och bostäder har byggts på tomten vid Snittingsviken.
Källor:
Karlshamns historia, del IV, s. 163.
Karlshamns historia, del V, s. 202.
Karlshamns historia, del V, s. 341.
Karlshamns historia, del VI, s. 46.
 

1903
 
 
|